Äntligen!
Så var det då dags att lägga uppföljaren till Broke[n]Blue´s ”Northern Light”
i CD-spelaren. Den heter ”The Waiting” och det är ett passande namn. Dels är
vi många som väntat på den, och dels så passar det ju utmärkt att lyssna
igenom den ett antal gånger i väntan på värmen. Sommaren var ju lite på gång,
men kom av sig lite så här sista veckan i juni. Åtminstone gjorde den det i
mina trakter. Debuten släpptes 2001 genom egen försorg.
Nu ligger bandet på MTM. Det ger en fingervisning om att första plattan var
riktigt bra. Själv fastnade jag för dem mycket av den anledningen att de hade
två sångare,
Eva Eggesjö Abrahamsson och Peter Gustavsson. Och det är med glädje jag
konstaterar att båda fortfarande finns med. Det ger möjlighet till ett mer
varierat uttryck. Det gör att man påminner om såväl Heart som Journey emellanåt.
Då har vi placerat in Broke[n]Blue på kartan för er som mot förmodan missat
dem.
”The Waiting” är en ättling i rakt nedstigande led till förra plattan.
Skillnaderna mot förra plattan är inte så stora, men smakfulla. Dels bjuder
Lasse Abrahamsson på ett lite vassare gitarrspel och dels hittar man lite mer
”vintagesound” här och där. Jag älskar t.ex. ljudet av en välplacerad
Hammond. Plattan bjuder alltså mestadels på traditionell AOR i midtempolunk,
och är det något jag gillar så är det just det. AOR står ju sedan gammalt för
Adult Orientated Rock, dvs. lite mognare tongångar. Men på senare tid så
översätts förkortningen allt oftare med Album Orientated Rock, vilket denna
platta är ett utmärkt exempel på. Den håller definitivt jämn och bra kvalitet
rakt igenom. Produktionen är signerad Lasse, med hjälp av Ulf Vestlund, och
där finns inget att erinra.
Det är viktigt att fånga lyssnaren direkt och det tycker jag att man gör med
öppningen ”How Does It Feel”. Den bjuder på ett stort intro och är på det
hela taget en bra öppnare. ”Perfect Match” och ”Endlessly” följer upp
alldeles utmärkt. Eva och Peter delar så lika det går på låtarna, och det ger
som sagt ett varierat intryck.
Min absoluta favorit är den grymma ”Let Me Out” med sin Hammond och sitt sköna
gung. Eftersom jag vet att Whitesnake är något av husgudar för Lasse så
påminner den mig om nämnda band, som de lät på senaste turnén. Hårt och
tungt! Även upptemporökaren ”Rivers Are Calling” är grymt bra. Skivan
avslutas med ”First Time”, en låt där pianot tidigt sätter sin prägel på
stämningen. En värdig avslutning.
Om ni gillar traditionell AOR så är det ett måste att köpa ”The Waiting”. Så
här ska nämligen traditionell AOR låta. Så enkelt är det!
|